Sonya Sones / Vad mina vänner inte vet

Författare: Sonya Sones

Boktitel: Vad mina vänner inte vet (originaltitel: What my mother doesn't know)

Förlag: Bonnier Carlsen

Antal sidor: 272
Utgivningsår: 2010 (på engelska: 2001)

Handling: Vinterlovet segar sig fram för Sophie som är ensam kvar i stan. Bästa vännerna har åkt på semester med sina familjer. Men så händer något ... På en bänk på konstmuseet börjar skolans ärkenörd Murphy småprata med Sophie och innan hon förstår hur det kunde hända, ses de varje lovdag - åker skridskor på sjön, tecknar på kaféer, klär julgranen hemma hos Murphy. Sophie försöker med alla medel att värja sig mot Amors tusen pilar. För inte kan hon väl vara kär i den där tönten? Eller kan hon? Och vad ska kompisarna säga?

Adlibris

Att skriva romaner på vers hör inte till vanligheterna och jag måste bekänna att jag var lite skeptisk till det när jag började läsa boken. Fast när jag läst klart boken var jag inte längre det minsta skeptisk till skrivandet på vers ty det fungerade alldeles utmärkt. En stor fördel med att skriva boken i form av en massa verser är att det kan bli lättare att göra utfall lite hit och dit utan att det egentligen för berättelsen framåt, tyvärr är det tämligen få dylika verser.

Ett exempel på vad jag menar är utdraget ur följande tragikomiska "dikt":

"Jag har ett litet gråtproblem

När jag väl har börjat

kan jag inte sluta.

Och det besvärliga med det är

att om jag gråter i mer

än fem minuter

(och det gör jag förstås varje gång)

blir ögonen svullna som på en boxare

i minst ett dygn.

[...]

Så när jag har gråtit

hoppas jag på solsken

för om det är molnigt ute

frågar alla hela tiden

varför jag har solglasögon på mig,

och då känner jag mig så dum

att jag börjar gråta,

och när jag väl har börjat

kan jag inte sluta."

En annan fördel med att skriva på vers är att boken blir väldigt lättläst. Det är fullt med luft på sidorna och inga av kapitlen (dikterna) är längre än ett par sidor. Jag tillhör inte de som vanligtvis brukar läsa diktböcker (och dylikt), men den här boken gillade jag skarpt och jag ser fram emot att läsa uppföljaren, som är skriven ur Murphys perspektiv. (Den här boken är skriven ur Sophies perspektiv.) För att nämna ytterligare en positiv aspekt är att den här texten, inklusive översättningen av Ylva Stålmarck, är att språkbruket är ypperligt. Det är ren glädje att läsa meningarna.

Andra recensioner av Sonya Sones Vad mina vänner inte vet:

Bokhora

Frids bokrecensioner

Flaskposten (1)

Flaskposten (2)