Magnus Ljunggren / Ghetto Girls

Författare: Magnus Ljunggren

Boktitel: Ghetto Girls

Förlag: Bonnier Carlsen

Antal sidor: 201

Utgivningsår: 2007

Handling: Det ser ut att bli en hemsk höst för Virre och Jassan. De blir trackade på mobilerna och deras nya hemsida bombas med trashtalk. I samma veva tar en tjej i grannskolan livet av sig för att hon har blivit mobbad. Alla blir chockade, och man bestämmer sig för att arrangera en antivåldskonsert. En ljuspunkt i höstmörkret är att Virres och Jassans band, Ghetto Girls, får ett erbjudande om att uppträda med sin idol, Lee10, på en konsert i Stockholm. Men Virres pinsamma mamma hotar att förstöra allt genom att följa med som "barnvakt".

Adlibris

Ghetto Girls fortsätter där föregångaren Gig 1 slutade. Virre och Jassan har fortfarande sin duo och de skriver nya låtar. Ett problem jag har med den här boken är att den är aningen repetitiv. De har fortsatta problem med Karro och hennes minions, även om Karro nu är med i ett annat band och hennes minions (inklusive Bella) är kvar i Karros gamla band. Mobbingen från dem har dock eskalerat och de skriver inlägg på Ghetto Girls hemsida om hur värdelösa de är samt SMS:ar dem med samma saker. Vad värre är är att de även skrivit till arrangörerna av festivalen de ska uppträda på i Stockholm. (Här vill jag även rikta viss kritik till den som skrev baksidestexten till boken, de ska inte vara med på en konsert med Lee10, de ska spela på samma festival och inte samtidigt som honom.)

Arrangörerna har fått veta från "en massa personer" på Ghetto Girls hemmaplan om hur oäkta de är och att de är sellouts som t.o.m. skulle kunne tänka sig att spela in en skiva med Carola, vilket ju faktiskt är helt sant. Att det är sant tycker jag faktiskt förtar lite av hur elaka Karros minions är. Jag har inte mycket gott att säga om Carola, men man bör ändå komma ihåg att exempelvis Dogge (som visserligen blivit kallad sellout genom att vara med i Elgigantens reklam) uppträtt tillsammans med henne och Blues rappat på Little Drummer Boy på en av hennes julskivor. Vad jag försöker säga är att det kanske hade varit lämpligare att välja en artist som de dels inte tänkt spela in en skiva tillsammans med, och som dessutom inte går att förknippa med någon rappare i verkligheten. Dock ska jag inte vara alltför hård i min kritik vad gäller den här biten för det fungerade ändå bra i boken.

För att rikta än mer kritik mot boken anser jag att kärlekstriangeldramat i den här boken var helt ointressant jämfört med triangeldramat mellan Virre, Jassan och Bella från förra boken. Den sista biten av negativ kritik handlar om att jag anser att Magnus Ljunggren inte är alls lika bra som Anna Vikström på att skriva om vardagliga scener i skolvärlden, åtminstone var han det inte i den här boken. (Är det p.g.a. mobbingbiten man vill läsa den här boken, läs då hellre Anna Vikströms Spinks.)

Nu kanske det verkar som att jag inte alls gillade den här boken, men jo, det gjorde jag. Den är dock inte lika bra som den första boken. Vad jag gillar med boken Ghetto Girls är att Ghetto Girls visar att det inte handlar om hur äkta man hur, utan hur bra man är på att få igång publiken, jag gillar även mötet med Lee10 och dess efterspel och slutligen gillar jag att läsa böcker av Magnus Ljunggren då jag anser honom vara en bra författare. Jag skulle absolut vilja läsa en bok till om tjejerna i Ghetto Girls.

Andra recensioner av Magnus Ljunggrens Ghetto Girls:

Ron Jeremy / Hårdaste mannen i showbiz

Författare: Ron Jeremy

Boktitel: Hårdaste mannen i showbiz (originaltitel: The Hardest (Working) Man in Showbiz)

Förlag: Pocketförlaget

Antal sidor: 343

Utgivningsår: 2009 (på engelska: 2007)

Handling: Den största porrstjärnan genom tiderna är utan tvekan Ron Jeremy. Han är inte bara en porrskådespelare, han är en institution för hela den pornografiska världen. Han är en världskändis lika berömd för sin livsstil som för sin "skådespelartalang".

Adlibris

Vissa böcker kan man uppskatta, men ändå aldrig ens komma på tanken att rekommendera dem för de högstadieelever jag kommer att komma i kontakt med om ett par veckor, det här är en av dem. Det har kommit en del självbiografiska böcker av porrskådespelare och prostituerade de senaste åren, det här är en av dem. Jenna Jamesons bok var jag inte alltför förtjust i. Den var förvisso intressant, men det kändes som att var gång boken började förlora i tempo blev hon våldtagen. Missförstå mig inte, våldtäkter är inget jag förespråkar, men jag förespråkar heller inte att nyttja beskrivningar av det i ett spekulativt syfte. Traci Lords bok borde jag redan på förhand insett skulle vara tråkig, hennes porrfilmskarriär var inte vidare lång och behandlade främst hennes b-filmskarriär. Det kan förvisso innebära spännande läsning, men det kräver att man är en spännande person. Det känns det inte som att hon är. Jag har även läst Belle de Jours första bok, och den är desto mer underhållande. Ärligt talat, den främsta anledningen till att man läser den här typen av böcker torde vara att man vill höra lite saftigt sexskvaller från folk som lever på sex, och det är precis vad Belle de Jour och Ron Jeremy levererar.

Det här är förmodligen inte en bok för den som anser att porrbranschen är helt förkastlig och att branschen utnyttjar alla aktörer intill sista spermadroppen. Ron Jeremy verkar inte ha minsta problem med att ha varit med i över 2 000 porrfilmer. För att ta det som var negativt med Ron Jeremys självbiografi: det kunde definitivt varit med fler anekdoter från inspelningar av de där 2 000 porrfilmerna. Likaså kunde det ha varit något mindre namedropping. När det tillför boken något är det givetvis berättigat, men ofta upplevde jag namedroppingen som skryt om att han har träffat den och den personen. Vad man får i den här boken utöver namedropping är underhållande läsning, men boken är näppeligen att betrakta som ett seriöst inlägg i någon porrfilmsdebatt, vilket jag inte bryr mig det minsta om. Köp/låna boken och förbered dig på att få några timmars trivsam läsning om världens mest kände porrfilmskådis!

Andra recensioner av Ron Jeremys Hårdaste mannen i showbiz:

Eskapix

Robert Swindells / Kallt som i graven

Författare: Robert Swindells

Boktitel: Kallt som i graven (originaltitel: Stone Cold)

Förlag: Berghs

Antal sidor: 128

Utgivningsår: 1996 (på engelska: 1993)

Handling: Till slut blev han själv en av dem hemlösa ungdomar som han hade sett på så många ställen i London. Dessa gatans barn han då och då slängt åt lite pengar. För bara en vecka sen trodde han att allt skulle ordna sig, men nu var han en av dem...

Adlibris (engelsk utgåva)

Link har inget jobb och när han inte längre klarar av att bo hemma hos sin mamma och sin styvfar börjar han leva på gatan. När han väl får en jättebra sovsäck av sin familj i julklapp blir han förvisso glad över att kunna sova gott i den, men han inser också att gåvan innebär att de ser på honom som en permanent uteliggare. Han bestämmer sig då för att prova på sin lycka i London och hoppas på att snabbt kunna få ett temporärt jobb följt av ytterligare ett och på så sätt vända på sin lycka. Tyvärr går det inte som han tänkt sig, pengarna tar slut och inget jobb har han och han blir t.o.m. rånad på sitt fina armbandsur. Det positiva är att han träffar på en blivande kamrat, Ginger, som lär honom hur man överlever som uteliggare i London. Det negativa är att han över träffar på en blivande fiende som inte vill att några uteliggare i London ska överleva.

Jag gillar att man får följa fiendens tankar och handlingar i en form av dagsboksinlägg mellan kapitlen. Boken är bra, bättre än Skyddad identitet, om än kanske inte lika spännande. Kallt som i graven är även bättre än såväl den helt ok Knivsegg som den tämligen mediokra Ormbiten. Det främsta problemet jag har med boken är att jag aldrig riktigt får en chans att leva mig in i hur man överlever som uteliggare. Visst, de har jättedåligt med pengar och deras tiggande ger dem inte mycket. Fast det är vinter i London känns det inte som att det är någon större risk för att någon av huvudpersonerna ska gå samma öde till mötes som flickan med svavelstickorna gjorde. Jag brukar visserligen inte läsa böcker om hemlösa personer, men jag har svårt att tänka mig att det inte skulle finnas bättre ungdomsböcker om det livet än vad som står att läsa i den här boken. Jag anser likväl att det här är den bästa av de fyra böcker jag läst av Swindells och jag rekommenderar en läsning av den.

Andra recensioner av Robert Swindells Kallt som i graven:

Fiktionista

Bibliotekariens bästa

Robert Cormier / Anklagad

Författare: Robert Cormier

Boktitel: Anklagad (originaltitel: The Rag and Bone Shop)

Förlag: Rabén & Sjögren

Antal sidor: 168

Utgivningsår: 2004 (på engelska: 2001)

Handling: När 7-åriga Alicia hittas mördad blir hennes kompis Jason 12 år, snart misstänkt. Han var ju den siste som såg henne i livet. Eller ... ?

Det brutala mordet upprör alla i den lilla staden, och man kräver en effektiv insats från polisens sida. För att snabbt kunna lösa brottet anlitas en man med stjärnstatus som förhörsledare: Trent har rykte om sig att alltid få folk att bekänna. Snart sitter han med Jason mitt emot sig i det klaustrofobiska lilla förhörsrummet. Nu ska sanningen fram ...

Adlibris (engelska utgåva)

Det här blev Robert Cormiers sista bok och den är avsevärt bättre än den bok jag tidigare halvsågat, Utpressaren. Boken handlar till stor del om vad som är rätt och fel att göra i ett förhörsrum. Trent ställer upp och utför det här uppdraget då ett lyckat resultat skulle innebära att hans påtänkta politiska bana kan få stöttning av en guvernör. Trots att Trent blir mer och mer tveksam över att Jason faktiskt är skyldig pressar Trent Jason som bara han själv kan göra. Han använder varenda trick han har till sitt förfogande och bryr sig inte det minsta om vad hans känslor säger honom. Han försöker övertyga Jason om att det är bättre att han erkänner nu för att undvika att få en mordlysten mobb efter sig, trots att Trent mycket väl vet att det erkännandet förmodligen inte skulle hålla i en domstol.

Jag vill inte avslöja för mycket om bokens handling för slutet är riktigt bra och fungerar utmärkt att ha en diskussion om. Boken är spännande från pärm till pärm och det enda negativa jag har att säga om den är att jag mycket väl förstår motivet till mordet, men inte vad som föregick det. Just det sistnämnda skulle jag gärna ha fått reda på vad det var. Anklagad kan definitivt rekommenderas!

Andra recensioner av Robert Cormiers Anklagad:

Magnus Ljunggren / Gig 1

Författare: Magnus Ljunggren

Boktitel: Gig 1

Förlag: Bonnier Carlsen

Antal sidor: 191

Utgivningsår: 2006

Handling: Virre och Jassan är bästisar sen dagis och nu börjar de sjuan. Tillsammans är de Ghetto Girls. Virre skriver texterna och Jassan fixar musiken. Med hörlurarna på gör hon helt otroliga grejer vid datorn, och Virre bara älskar henne... I skolan maler SO-Majvor på om riksdagen och fortsätter att ge helt galna arbetsuppgifter. Karro och hennes lakejer tror att de vet allt. Men Virre och Jassan ser på varandra och suckar. Samtidigt! Och då kan man väl stå ut ett tag till. Dessutom får de en ny musiklärare. Han verkar okej. Och så börjar Bella i deras klass. Hon är kul och kan nog bli en ny kompis. Eller förstörs allt då?

Adlibris

Jag har tidigare skrivit om Magnus Ljunggrens bok om ishockey (och annat) Hålla masken och i likhet med den boken gillade jag även Gig 1, som är Magnus Ljunggrens författardebut. Boken handlar om två tjejer som bor i, vad de kallar, ett radhusghetto uppe i Norrbotten och som gillar hiphop. Och nej, boken är inte tänkt att göra narr av dem, dvs. att de inte skulle vara "äkta". (Även om andra personer gör det i såväl den här boken som i uppföljaren Ghetto Girls.)

I Virre och Jassans klass börjar det en ny tjej, Bella. Det är en sak tjejerna i Ghetto Girls verkligen gillar med henne, och det är att Bella ogillar Karro och hennes minions. Bella kan dessutom sjunga riktigt bra, och dessutom har hon en släkting som jobbar i musikbranschen. Kanske kan han hjälpa dem att få ett skivkontrakt på Carolas nya skivbolag? Virre och Jassan beslutar sig att Bella får vara med i gruppen och duon omvandlas till en trio.

Bella tar mer och mer plats och slitningar börjar uppstå mellan Virre och Jassan. Ett annat problem är att det börjar uppstå tvivel om Bellas släktning verkligen existerar. Kanske blir det inget skivkontrakt? Nåväl, frågar någon mig tror inte att jag att det skulle vara någon större merit för en hiphopgrupp med namnet Ghetto Girls att ligga på ett skivbolag som Carola basar för... Likväl har jag inget problem med att de är så glada över att eventuellt kunna få ge ut en skiva på Carolas helt nya skivbolag, det viktigaste för dem just då torde vara att de överhuvudtaget får ge ut en skiva, inte om det är ett hippt skivbolag eller inte.

Just det faktum att två norrbottniska tjejer som bor i ett radhusområdet kallar sig för Ghetto Girls får de utstå en hel del pikar för, bl. a. av Virres mamma som inte riktigt håller med henne om att deras bostadsområde skulle kunna kallas för ghetto. Jag anser inte att den här boken når upp till samma nivå som Hålla masken (samt VM-sommar), men boken är hela tiden underhållande och den lyckas med konststycket att balansera på en nivå som ligger snäppet över något slags lyteskomik.

Andra recensioner av Magnus Ljunggrens Gig 1: