Kjetil Johnsen / Tre

Författare: Kjetil Johnsen
Boktitel: Tre (Tre är bokseriens titel)

Handling: "Hon är ung. Hon är död. Hon är naken, och hon är inlindad i tunn, genomskinlig plast.

En flicka hittas död, flytande i den lilla insjön vid Dypdal. Hon har blivit mördad av någon hon kände.

Så börjar ungdomsserien Tre. Tiden vrids tillbaka tre veckor och mordets förhistoria rullas upp dag för dag. Bara en sak är säker - den mördade är en av de fyra huvudpersonerna: Vilde, Nora, Trine eller Benedicte. Men vem av dem? Och varför?"

Jag har inte hunnit läsa alla tio böckerna i Tre-serien ännu. Jag har faktiskt inte ens hunnit få reda på vem av de fyra huvudpersoner som är den som har blivit mördad, men så har inte heller läst mer än lite drygt en fjärdedel av serien.

Av det jag har läst hittills gillar jag den. Den inleds på ett väldigt Twin Peaks-liknande sätt med att någon alla i den lilla orten vet vem det är hittas död i vattnet inlindad i plast. I likhet med Twin Peaks visar det sig även att det vimlar av hemligheter på orten. Än har jag dock inte stött på några gamla damer som pratar med vedträn, men det kanske också kommer...

Det här är en serie jag antar främst kommer att läsas av tonårstjejer då samtliga huvudpersoner är just tonårstjejer. Om så är fallet tycker jag det är lite tråkigt för de här spänningsromanerna förtjänar en bredare läsekrets än så.

En varning kan dock utfärdas för att de här böckerna, i likhet med Hans-Eric Hellbergs böcker, innehåller en hel del sex. Jag vet även att det känns (minst sagt) lite löjligt av mig, men det skulle kännas aningen mindre creepy om de här böckerna var skrivna av en tjej runt 15-25 år istället för en medelålders man.

Böckerna är vardera på drygt 150 sidor. Det är ett bra flyt i språket, vilket givetvis kan ses som både någonting positivt som något negativt. Min uppfattning om berättelserna är att de är välskrivna, för sitt tilltänkta syfte. De är spännande, trots att de till stor del saknar spänningsmoment och inte ens har några direkta cliffhangers.
Nackdelen med böckerna är att även om de enskilda böckerna är tunna har man föga behållning av att enbart läsa seriens första bok, Ett hål i själen. Boken innehåller inget egentligt slut, inga frågor har blivit besvarade och "cliffhangern" i del 1 är "En av de fyra vännerna hade bara 17 dagar kvar att leva."

Med tanke på mängden sex i böckerna kommer jag inte ta med mig den här bokserien till någon sjua utan det blir till någon åtta eller nia.

Magnus Ljunggren / Ghetto Girls

Författare: Magnus Ljunggren

Boktitel: Ghetto Girls

Förlag: Bonnier Carlsen

Antal sidor: 201

Utgivningsår: 2007

Handling: Det ser ut att bli en hemsk höst för Virre och Jassan. De blir trackade på mobilerna och deras nya hemsida bombas med trashtalk. I samma veva tar en tjej i grannskolan livet av sig för att hon har blivit mobbad. Alla blir chockade, och man bestämmer sig för att arrangera en antivåldskonsert. En ljuspunkt i höstmörkret är att Virres och Jassans band, Ghetto Girls, får ett erbjudande om att uppträda med sin idol, Lee10, på en konsert i Stockholm. Men Virres pinsamma mamma hotar att förstöra allt genom att följa med som "barnvakt".

Adlibris

Ghetto Girls fortsätter där föregångaren Gig 1 slutade. Virre och Jassan har fortfarande sin duo och de skriver nya låtar. Ett problem jag har med den här boken är att den är aningen repetitiv. De har fortsatta problem med Karro och hennes minions, även om Karro nu är med i ett annat band och hennes minions (inklusive Bella) är kvar i Karros gamla band. Mobbingen från dem har dock eskalerat och de skriver inlägg på Ghetto Girls hemsida om hur värdelösa de är samt SMS:ar dem med samma saker. Vad värre är är att de även skrivit till arrangörerna av festivalen de ska uppträda på i Stockholm. (Här vill jag även rikta viss kritik till den som skrev baksidestexten till boken, de ska inte vara med på en konsert med Lee10, de ska spela på samma festival och inte samtidigt som honom.)

Arrangörerna har fått veta från "en massa personer" på Ghetto Girls hemmaplan om hur oäkta de är och att de är sellouts som t.o.m. skulle kunne tänka sig att spela in en skiva med Carola, vilket ju faktiskt är helt sant. Att det är sant tycker jag faktiskt förtar lite av hur elaka Karros minions är. Jag har inte mycket gott att säga om Carola, men man bör ändå komma ihåg att exempelvis Dogge (som visserligen blivit kallad sellout genom att vara med i Elgigantens reklam) uppträtt tillsammans med henne och Blues rappat på Little Drummer Boy på en av hennes julskivor. Vad jag försöker säga är att det kanske hade varit lämpligare att välja en artist som de dels inte tänkt spela in en skiva tillsammans med, och som dessutom inte går att förknippa med någon rappare i verkligheten. Dock ska jag inte vara alltför hård i min kritik vad gäller den här biten för det fungerade ändå bra i boken.

För att rikta än mer kritik mot boken anser jag att kärlekstriangeldramat i den här boken var helt ointressant jämfört med triangeldramat mellan Virre, Jassan och Bella från förra boken. Den sista biten av negativ kritik handlar om att jag anser att Magnus Ljunggren inte är alls lika bra som Anna Vikström på att skriva om vardagliga scener i skolvärlden, åtminstone var han det inte i den här boken. (Är det p.g.a. mobbingbiten man vill läsa den här boken, läs då hellre Anna Vikströms Spinks.)

Nu kanske det verkar som att jag inte alls gillade den här boken, men jo, det gjorde jag. Den är dock inte lika bra som den första boken. Vad jag gillar med boken Ghetto Girls är att Ghetto Girls visar att det inte handlar om hur äkta man hur, utan hur bra man är på att få igång publiken, jag gillar även mötet med Lee10 och dess efterspel och slutligen gillar jag att läsa böcker av Magnus Ljunggren då jag anser honom vara en bra författare. Jag skulle absolut vilja läsa en bok till om tjejerna i Ghetto Girls.

Andra recensioner av Magnus Ljunggrens Ghetto Girls:

Magnus Ljunggren / Gig 1

Författare: Magnus Ljunggren

Boktitel: Gig 1

Förlag: Bonnier Carlsen

Antal sidor: 191

Utgivningsår: 2006

Handling: Virre och Jassan är bästisar sen dagis och nu börjar de sjuan. Tillsammans är de Ghetto Girls. Virre skriver texterna och Jassan fixar musiken. Med hörlurarna på gör hon helt otroliga grejer vid datorn, och Virre bara älskar henne... I skolan maler SO-Majvor på om riksdagen och fortsätter att ge helt galna arbetsuppgifter. Karro och hennes lakejer tror att de vet allt. Men Virre och Jassan ser på varandra och suckar. Samtidigt! Och då kan man väl stå ut ett tag till. Dessutom får de en ny musiklärare. Han verkar okej. Och så börjar Bella i deras klass. Hon är kul och kan nog bli en ny kompis. Eller förstörs allt då?

Adlibris

Jag har tidigare skrivit om Magnus Ljunggrens bok om ishockey (och annat) Hålla masken och i likhet med den boken gillade jag även Gig 1, som är Magnus Ljunggrens författardebut. Boken handlar om två tjejer som bor i, vad de kallar, ett radhusghetto uppe i Norrbotten och som gillar hiphop. Och nej, boken är inte tänkt att göra narr av dem, dvs. att de inte skulle vara "äkta". (Även om andra personer gör det i såväl den här boken som i uppföljaren Ghetto Girls.)

I Virre och Jassans klass börjar det en ny tjej, Bella. Det är en sak tjejerna i Ghetto Girls verkligen gillar med henne, och det är att Bella ogillar Karro och hennes minions. Bella kan dessutom sjunga riktigt bra, och dessutom har hon en släkting som jobbar i musikbranschen. Kanske kan han hjälpa dem att få ett skivkontrakt på Carolas nya skivbolag? Virre och Jassan beslutar sig att Bella får vara med i gruppen och duon omvandlas till en trio.

Bella tar mer och mer plats och slitningar börjar uppstå mellan Virre och Jassan. Ett annat problem är att det börjar uppstå tvivel om Bellas släktning verkligen existerar. Kanske blir det inget skivkontrakt? Nåväl, frågar någon mig tror inte att jag att det skulle vara någon större merit för en hiphopgrupp med namnet Ghetto Girls att ligga på ett skivbolag som Carola basar för... Likväl har jag inget problem med att de är så glada över att eventuellt kunna få ge ut en skiva på Carolas helt nya skivbolag, det viktigaste för dem just då torde vara att de överhuvudtaget får ge ut en skiva, inte om det är ett hippt skivbolag eller inte.

Just det faktum att två norrbottniska tjejer som bor i ett radhusområdet kallar sig för Ghetto Girls får de utstå en hel del pikar för, bl. a. av Virres mamma som inte riktigt håller med henne om att deras bostadsområde skulle kunna kallas för ghetto. Jag anser inte att den här boken når upp till samma nivå som Hålla masken (samt VM-sommar), men boken är hela tiden underhållande och den lyckas med konststycket att balansera på en nivå som ligger snäppet över något slags lyteskomik.

Andra recensioner av Magnus Ljunggrens Gig 1:

Niklas Krog / Turk & Ayla

Författare: Niklas Krog

Boktitel: Turk & Ayla

Förlag: B. Wahlströms

Antal sidor: 204

Utgivningsår: 2010

Handling: Turk är en helt vanlig kille från Bromma. Han heter egentligen Mattias och spelar basket i Alvik. Ayla är en tjej med turkisk bakgrund som bor i Rinkeby. Hon spelar i Akropol. Turk är blyg. Det är inte Ayla. Basketen är det viktigaste i deras liv och de har inte tid för så mycket annat. Men när de får syn på varandra i Stockholms baskethallar kan de inte sluta titta.

Adlibris

Det här är en uppföljare till boken Ingen rädsla. Det var vad jag fick reda på när jag väl läst Turk & Ayla och tittade lite på andra recensioner. Märkligt nog står det inget om det på bokens baksida, eller ens på Adlibris hemsida. Jag kan väl säga som så att man behöver absolut inte ha läst Ingen rädsla för att förstå handlingen i Turk & Ayla ...

Vad som står i fokus för Niklas Krogs bok om Turk, Ayla och deras vänner är basket, vänskap och kärlek. Man kan säga att det är en sorts variant på Romeo & Julia, men ändå inte. Det finns helt klart med bitar om att de kommer från olika delar av Stockholm, men det går inte riktigt att säga att deras vänner och familj har något emot att de skulle träffas. Däremot tror Ayla att de skulle ha det och därför har hon väldigt ofta taggarna utåt. Han är svenne och hon är blatte, alltså har de inget gemensamt utom basketen.

Det stora problemet för dem är dels att Ayla tror att hennes vänner inte skulle gilla Turk och dels vill varken Turk eller Ayla blotta sina känslor för varandra. Boken inleds med en prolog, som enligt vad jag förstått var förra bokens slut, där Turk bestämmer sig för att mejla Ayla. Senare i boken får man reda på att de båda två har skrivit en massa mejl de aldrig skickat, men som de egentligen har velat skicka.

Nu är jag verkligen ingen basketfantast, men de många inslagen om basket verkar åtminstone vara verklighetstrogna. Ayla är den stora stjärnan i sitt lag, och allt eftersom Turks självförtroende växer blir även han en av de största spelarna i sitt lag. Till stor del därför att han är en "white man who can jump".

Jag anser att såväl basketdelen som kärleksdelen är spännande och läste väldigt gärna sida efter sida för att få reda på hur det till sist skulle gå. Jag är även glad över att det ska komma en tredje del i den här serien, och jag är så klart även glad över att jag ännu inte läst den första delen, men det är det enbart en tidsfråga innan jag gör. Det här är en bok jag verkligen kan rekommendera och som passar bra till (bland andra) killar och tjejer på högstadiet och gymnasiet.

Andra recensioner av Niklas Krogs Turk & Ayla:

Bokhora

Boktokar

Sonya Sones / Vad mina vänner inte vet

Författare: Sonya Sones

Boktitel: Vad mina vänner inte vet (originaltitel: What my mother doesn't know)

Förlag: Bonnier Carlsen

Antal sidor: 272
Utgivningsår: 2010 (på engelska: 2001)

Handling: Vinterlovet segar sig fram för Sophie som är ensam kvar i stan. Bästa vännerna har åkt på semester med sina familjer. Men så händer något ... På en bänk på konstmuseet börjar skolans ärkenörd Murphy småprata med Sophie och innan hon förstår hur det kunde hända, ses de varje lovdag - åker skridskor på sjön, tecknar på kaféer, klär julgranen hemma hos Murphy. Sophie försöker med alla medel att värja sig mot Amors tusen pilar. För inte kan hon väl vara kär i den där tönten? Eller kan hon? Och vad ska kompisarna säga?

Adlibris

Att skriva romaner på vers hör inte till vanligheterna och jag måste bekänna att jag var lite skeptisk till det när jag började läsa boken. Fast när jag läst klart boken var jag inte längre det minsta skeptisk till skrivandet på vers ty det fungerade alldeles utmärkt. En stor fördel med att skriva boken i form av en massa verser är att det kan bli lättare att göra utfall lite hit och dit utan att det egentligen för berättelsen framåt, tyvärr är det tämligen få dylika verser.

Ett exempel på vad jag menar är utdraget ur följande tragikomiska "dikt":

"Jag har ett litet gråtproblem

När jag väl har börjat

kan jag inte sluta.

Och det besvärliga med det är

att om jag gråter i mer

än fem minuter

(och det gör jag förstås varje gång)

blir ögonen svullna som på en boxare

i minst ett dygn.

[...]

Så när jag har gråtit

hoppas jag på solsken

för om det är molnigt ute

frågar alla hela tiden

varför jag har solglasögon på mig,

och då känner jag mig så dum

att jag börjar gråta,

och när jag väl har börjat

kan jag inte sluta."

En annan fördel med att skriva på vers är att boken blir väldigt lättläst. Det är fullt med luft på sidorna och inga av kapitlen (dikterna) är längre än ett par sidor. Jag tillhör inte de som vanligtvis brukar läsa diktböcker (och dylikt), men den här boken gillade jag skarpt och jag ser fram emot att läsa uppföljaren, som är skriven ur Murphys perspektiv. (Den här boken är skriven ur Sophies perspektiv.) För att nämna ytterligare en positiv aspekt är att den här texten, inklusive översättningen av Ylva Stålmarck, är att språkbruket är ypperligt. Det är ren glädje att läsa meningarna.

Andra recensioner av Sonya Sones Vad mina vänner inte vet:

Bokhora

Frids bokrecensioner

Flaskposten (1)

Flaskposten (2)

Kate Cann / Textlek

Författare: Kate Cann

Boktitel: Textlek (originaltitel: Text game)

Förlag: Argasso

Antal sidor: 82

Utgivningsår: 2006 (på engelska: 2004)

Handling: Allt är bra i Mels liv, och det allra bästa är pojkvännen Ben. Han är trevlig, rolig och underbar att vara tillsammans med. Mel kan inte fatta att han har fastnat för just henne. Men så börjar hon få otäcka sms på sin mobil. De säger att Ben bara leker med henne. Att han tänker dumpa henne. Att han träffar någon annan. Är meddelandena bara från en avundsjuk rival, precis som hennes vän Lisa påstår? Eller är de sanna?

Adlibris

Boken Textlek är ett lysande exempel på vad som kan inträffa när det är bristfällig kommunikation i ett förhållande samt vad som kan hända om man låter ens oro fatta besluten åt en. Jag skulle vilja påstå att baksidestexten inte är helt sann för ett av Mels problem är att hon slutar visa upp meddelandena för Lisa när de fortsätter komma. Hon pratar inte ens med sin pojkvän Ben om smsen. Istället förväntar Mel mer och mer att det är sant och mår i gengäld allt sämre för var sms som anländer till mobilen.

Jag kan tänka mig att den tänkta målgruppen för den här lättlästa boken är tjejer på högstadiet. Jag tycker att boken var bra, och den visar verkligen på vikten av att kunna prata med sin respektive samt att kunna lita på sig själv och att den man är tillsammans med verkligen vill vara tillsammans med en. När Mel och Ben väl fick tala ut med varandra i slutet av boken visade det sig att den som skickat alla sms till Mel var en sociopatisk(?) tjej som gjort så här även tidigare för att få par att bryta upp. (Och sedan kunde Mel och Ben leva lyckliga i alla sina dagar ...)

Andra recensioner av Kate Canns Textlek:
En bok om dagen
Frids bokrecensioner
Maritas bibliotek

Magnus Ljunggren / Hålla masken

Författare: Magnus Ljunggren

Boktitel: Hålla masken

Förlag: Bonnier Carlsen
Antal sidor: 298
Utgivningsår: 2008

Handling: Erik är femton år och landets bästa hockeymålvakt för sin ålder. Han är den enda spelaren i laget som har en egen agent. Om fem år kan han ha ett NHL-kontrakt, som försörjer honom resten av livet.

Han är lagets mest betydelsefulla spelare, och nu ska han spela final i TV-pucken. Det är bara ett problem: Han tycker inte att det är roligt med hockey längre.

Hålla masken är en bok om att våga följa sin vilja, och att inte ge upp.

Adlibris

När jag på allvar började läsa en massa ungdomsböcker under senvåren var det två författare jag blev riktigt glad över att jag "funnit". Den ena var självfallet Magnus Ljunggren. (Den andra var en annan Magnus, nämligen Magnus Nordin.) Det var dock inte den här boken om en ishockeyspelare som blev den förste jag läste av Ljunggren utan en bok om en fotbollsspelare, men mer om boken VM-sommar i ett senare inlägg.

Den här boken håller väldigt hög klass och den tycks mig väldigt realistisk. Nu har jag visserligen inte växt upp i Norrland, och jag har heller aldrig spelat ishockey, men den verkar åtminstone vara trovärdig. Boken handlar om en, för sin ålder, väldigt skicklig hockeymålvakt. Under bokens gång hinner Erik vara högst delaktig i att hans lag vinner TV-pucken och han hinner även göra elitseriedebut som den yngste spelaren genom tiderna. Problemet är bara att Erik inte längre tycker att det är så roligt att spela ishockey. Han känner dock ett stort tryck från sina föräldrar, varav pappan är en gammal landslagsspelare för Tre Kronor, samt sina lagkamrater att fortsätta. Sen är det förstås det där med att få spela i NHL och inte behöva oroa sig för pengar resten av livet.

När Erik får göra sin elitseriedebut bär det sig inte bättre än att han blir skadad och istället för att kunna använda sina valfria timmar i skolan till att träna ishockey måste han vara med och spela teater tillsammans med teatergruppen. Efter en tid tycker dock Erik att det är riktigt roligt, och det verkar helt klart som att han har viss talang för det där med att uppträda. Än bättre känns teatern då han blir tillsammans med en av tjejerna där, Linda. Fast när läkaren låter honom börjar spela ishockey igen känner Erik en hel del press, från föräldrar, från lagkamrater, från sin tränare, från sin agent från teatergruppen och från sin flickvän. Erik inser att han måste fatta ett beslut om hur han ska göra med framtiden.

Boken innehåller det mesta, ishockey, kärlek, kamratskap, grupptryck, krav från föräldrarna och en massa annat. Magnus Ljunggren lyckas dock bra med att blanda samman alla ämnena och han har fått till en väldigt läsvärd bok. I ett tidigare inlägg klagade jag på omslaget då det inte alls passade boken. Vad gäller den här boken kan det mycket väl vara så att omslaget passar bra, men i gengäld är det troligt att omslaget även verkar exkluderande. Det här är en bok som passar bra även för ungdomar som inte är särskilt intresserade av ishockey, men när man väljer ett dylikt omslag ter det sig troligt att det är ungdomar som är intresserade av ishockey som också kommer att läsa den här boken.

Boken handlar om att man ska våga välja sin egen väg, men jag kan inte påstå att jag inte tycker det är sorgligt att han väljer bort ishockeyn. Erik är en medelmåtta i skolan, han visar förvisso upp en del talang vad gäller teater. Fast han är givetvis inte alls en lika stor teatertalang som vad han är ishockeytalang. Erik vågar välja sin egen väg, och det är visserligen jättebra att han kan göra det, men frågan är om han 20 år senare fortfarande skulle ha fattat samma beslut.

Andra recensioner av Magnus Ljunggrens Hålla masken:
Bokhora
Bibliotekariens bästa
Frids bokrecensioner
Collaget
KarmaKult

Isla Dewar / Briggsy

Författare: Isla Dewar
Boktitel: Briggsy (originaltitel: Briggsy, första utgåva publicerad under titeln 'Walking with Rainbows')

Förlag: Argasso
Antal sidor: 87
Utgivningsår: 2010 (på engelska: 2003)

Handling: När Briggsy dyker upp med ett resande tivolisällskap öppnar sig en helt ny värld för den överbeskyddade Minnie. Han liknar ingen annan hon har stött på tidigare. Han lever och han tar risker. Kommer det här att bli hennes bästa sommar hittills?

Adlibris

Bokförlaget Argasso publicerar främst lättlästa böcker för barn och ungdomar och den här boken är inget undantag. Boken handlar om hur den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Minnie träffar på Briggsy, en person som hon beskriver som "den mest speciella person [hon] någonsin har träffat". Briggsy reser runt med ett tivolisällskap och stannar sällan alltför lång tid på en och samma plats. Han har därför aldrig kunnat gå i skolan på riktigt. Det innebär dock inte att han är dum, han har nämligen lärt sig en massa genom att se på olika tv-program, bland annat den engelska motsvarigheten till Antikrundan och olika dokumentärer. Jag antar att man skulle kunna kalla honom för street smart. Minnie å andra sidan föddes med ett hål i hjärtat, men det löste sig genom några operationer. Dock är hon överbeskyddad och bortskämd av sina föräldrar till en följd av sitt hjärtproblem. Det hela är alltså en sorts Lady och Lufsen-berättelse, dock med ett stort undantag: Minnie har en pojkvän. Minnie ger visserligen Briggsy en kyss, men det handlar enbart om vänskapsband dem emellan.

Det som tilltalar mig mest vad gäller den här boken är att den är fokuserad på att kunskap inte enbart behöver komma till en utifrån vad man läser i läroböckerna, utan även vad man lär sig av att leva. Boken är en lättläst feel good-berättelse som förmodligen främst är tänkt att läsas av högstadietjejer.

Vad som tilltalar mig minst vad gäller boken, i sin helhet, är att det tycks mig som att den som skapat omslaget inte har en aning om bokens innehåll. Bokens framsida föreställer visserligen Briggsy, som man skulle kunna tänka sig att han såg ut givet att man inte hade en aning om hur han ser ut. Problemet är bara att man vet precis vilken klädstil Briggsy har: "Men allra mest är det färger jag tänker på när jag minns honom. Klarröda gympaskor utan strumpor. Svarta jeans och de där färgglada t-tröjorna. Att vara Briggsys vän var som att umgås med regnbågen." Emokillen man ser på framsidan påminner inte direkt om någon som skulle ha på sig klarröda gympaskor och färgglada t-tröjor.

Andra recensioner av Isla Dewars Briggsy:
En bok om dagen
Bibblabloggen
Frids bokrecensioner